Det är lustigt att man varje år inför semestern på något konstigt sätt går in i en pirrighet och förväntan, man får kämpa stenhårt för att inte varva ner alldeles för tidigt på sitt jobb. Egentligen kan det vara som mest att göra just inför lång ledighet men ändå går liksom kroppen ner på en konstig sparlåga. Jag tror att det här är generellt för de flesta av oss och det är nog ett mentalt sätt att förbereda sig för den kommande välbehövliga ledigheten och totala avkopplingen.

Tänk bara om någon på torsdag nästa vecka säger:
-Marie! Du måste tyvärr jobba i morgon fredag samt även måndag och tisdag nästa vecka, du får hur många miljarder du vill men du måste göra det här...

Då vill jag inte ha en enda krona utan jag sätter mig och skriker som en bebis: JAG VÄGRAR!!!!