Jag har tänt ett ljus för Engla - det får stå och brinna på inglasade balkongen till brinntiden gått ut.

Jag känner verkligen så starkt för framför allt flickans mamma. Är man mamma själv kan man förnimma känslan av vanmakt och förtvivlan. Man kan däremot aldrig sätta sig in i den verkliga tröstlöshet hon måste känna utan istället bara hoppas och be att man aldrig ska behöva uppleva och känna den sorgen...