Det känns verkligen lite konstigt. Har i nästan 12 år varit helt privatanställd på en gynekologisk mottagning mitt i centrala Jönköping. Är fortfarande verksam i precis samma lokaler, samma barnmorska Anna-Clara som bästa jobbarkompis men en helt ny doktor att serva (och bli servad av ;) ).

Folke - den boven - har gått och blivit pensionär och tagit beslutet att överlåta hela sitt livsverk till en efterträdare. Det har varit mycket ångestfunderingar inför detta men Hur bra blir det inte??? Känner redan att detta var absolut bästa lösningen. Vi trivs verkligen utmärkt ihop med Bosse och tror att han trivs riktigt bra med oss.

Det konstigaste är att jag inte riktigt vet hur privatanställd jag är nu??? Mottagningen har gått upp i Praktikertjänst men jag tror ändå att den som bestämmer i slutänden är min nuvarande chef - Bo A. Om jag tror rätt känner jag mig riktigt trygg, en bättre ersättare hade vi nog inte kunnat hitta ens med stjärnkikare.

Om jag mot förmodan inte har sakerna rätt för mig blir det lite bökigt och jag måste läsa upp mig på massa galimatias för att kunna göra anspråk på mina rättsliga förpliktelse och förmåner. Det är det som är det värsta! Jag vill inte argumentera för det jag önskar eller behöva bevisa var min kompetens innebär utan jag vill att det bara ska flyta på - som det har gjort i så många år. Ge och Ta är det bästa avtal som finns. Älskar man sitt jobb så ger man allt man har och tar det som man känner är rätt. Litar man på varandra så blir det precis som det ska vara - Ge och Ta.

Jag är nog ändå övertygad om att om det är B.A. som har sista ordet så är det precis så det kommer att fungera - Tillit, förtroende och känsla!!! Det känns redan som vi är på precis samma bana...